På gården – bland fåglar och helgon, träd och verktyg, bröd och sten, öken och eld – händer något där det vanligt vardagliga skickar en liten hälsning om en djupare verklighet. Inget är bara som det verkar och horisonten är tänjbar. Minnen från förr, här och sen där, gör något med oss nu.
Richard Thörn är präst i Svenska kyrkan. Hans diktning har tidigare publicerats i tidskrifter som Ad Lucem, Populär poesi, Pilgrim, Periferi, Horisont och Opulens. Detta är hans första diktsamling.
Miellait (Osip Lazarevitj Freiman) föddes troligen 1906 i en liten stad strax norr om Krimhalvön och flyttade tidigt till Frankrike, där han dog 2016. Under sin långa levnad publicerade han sig ytterst sparsamt. Hans efterlämnade skrifter, som förvaltas och sedan några år ges ut av Association des Amis de Miellait, omfattar tusentals manuskriptsidor som manifesterar en mängd olika typer av verk och textligheter.
Le jeu de la création (chansons) färdigställdes kring 1930 och tog starka intryck av den drygt tio år äldre kollegan, sedermera mentorn och nära vännen André Bretons surrealistiska manifest och de parisiska modernismkretsarnas göranden och låtanden i övrigt. Verket publicerades i sin samtid endast i delar (och under pseudonymer), bland annat i tidskrifter som La Révolution surréaliste och Minotaure, trots att det syntes udda i dessas hägn.
Miellaits verk anses ha haft ett avgörande inflytande på en rad mycket olikartade författare, däribland Paul Celan, Claude Simon, Bei Dao, Ann Jäderlund och Lotta Lotass.
I översättning av Alan Asaid, som jämte Françoise Breyves-Brouillon och Andreï Dreyfus-Freiman även skrivit en personlig kommentar.
”Ett kraftprov som inte liknar något i världslitteraturen.” – Le Temps
Kladd + Kladdmanifestet (försök i framtidslitteratur)
Pamphilus XXXII
70 + 60 s
ISBN 978-91-987213-2-4
(oktober 2025)
När Michail Bulgakov och Jevgenij Zamjatin (med stöd under täcket av Andrej Platonov) en blötare kväll koncipierade Lipkij & Nebrezjnyj skymde det redan i världen. Folket skrev likväl till Stalin, som aldrig svarade, osv.
I Kladd, en av de mer oförutsedda långdikter som någonsin skapats, samsas i vandelsprövande utkastformer förment lyrisk autofiktion och troliga dårars anteckningar från fuktade källarhål med dokumentära spår och biografiska lämningar mot fonden av tidens perversioner. Allt i lika delar nödrop och bekännelse, fåfängt famlande och misantropi, manisk kråksång och turturduvat mummel. Gontjarov jagar Turgenjev, som smiskas till slut; äpplen faller inte fjärran Strindberg; en förläggargalt drillar hårt sin råtta; och Hon är tyst, osv.
Kladdmanifestet är ett eländeskväde, en låt och en gråt, som här paras med klassiska bilder av den mytomspunna Westerwaldgruppen (ca. 1920–80), osv.
Summan uppgår till vad som traditionellt kallats ”en av världslitteraturens mest uppfordrande och angelägna textualiteter”: fallande droppar i kalkstensgrottor, tablåer över år av sökande och tvivel, pinade sinnens susande bikter, ja: en väldig hymn till det som låter skälen trots allt finna fästen, osv.
Redigering, beriktiganden, rättslig prevention, sanitära anstalter, emballering och tolkningar av Alan Asaid.
”En sannskyldig fest för kladdmaniker!” – Andrew Cluddhead, professor och preses, The Royal Daub Society
Anna Achmatova hävdade att hon bara träffat två kvinnor som kunde betraktas som sanna poeter: Marina Tsvetajeva och Ksenija Nekrasova.
Nekrasovas dikter har kallats sällsamma och barnsliga, men även setts som uttryck för en lyrisk naivism på ryska. Det är dikter som tecknar daggdroppsglittrande miniatyrer, städslar kosmos framom kommunismen, låter grönskan gälla.
Ksenija Nekrasova föddes troligen 1912 i ett litet samhälle i mellersta Uralbergen och dog 1958 i Moskva. Förpassad till periferin under sin levnad erkänns hon i dag som en av de mest originella poeterna som skrivit på ryska.
Utgåvan innehåller trettioen dikter i urval och översättning av Alan Asaid, som utifrån ett kuriöst brev till Stalin även skildrar Nekrasovas leder och liv.
Stefan Hammarén har gjort sig känd för sina mångsidiga verk, ofta präglade av en djup förståelse för människor och deras inre världar.
Han debuterade som författare i början av 2000-talet och har sedan dess etablerat sig som en central gestalt inom den svenskspråkiga samtidslitteraturen. Hans verk kännetecknas av en stark humoristisk grund och ett intresse för exxxistentiella frågor. Han utforskar ofta teman som identitet, ensamhet, kärlek, erotik, skrivmaskiner, instrument, skogsbruk och livets mening, samtidigt som han inte tvekar att ta upp mer kontroversiella aktuella ämnen.
Ett genomgående drag i Hammaréns författarskap är hans förmåga att skildra det komplexxxa i människors relationer, både till sig själv och till andra. Hans karaktärer är ofta mångfacetterade, vilket gör att läsaren får en känsla av att möta riktiga, levande människor snarare än bara fiktiva figurer. Han är också känd för sitt fysiska och ofta poetiska språk, som ger texxxterna en särskild intensitet.
Hammarén är inte rädd för att ge sig in i mörka eller svåra ämnen, men hans verk präglas också av en viss hoppfullhet – en tro på människans förmåga att ändras och växxxa.
XXX är Pamphilus trettionde utgåva och hammarénsk återsång.
Denna utgåva innehåller i två delar nyöversatta respektive nyskrivna textligheter som tecknar vissa fören och spår från senare år.
Första delen rymmer dikter av Walt Whitman, Konstantinos Kavafis, D. H. Lawrence, Arno Holz, Marina Tsvetajeva, Sofia Parnok, Ksenija Nekrasova, Jelena Schwartz och Kirill Medvedev, varav flertalet översätts för första gången till svenska.
Andra delen rymmer en elegi (efter ett utkast av Goethe), rader om en okänd soldat (utifrån Osip Mandelstams förödda originalmanuskript), smärre ballader (avlyssnade/framförda på gator och torg i Frankfurt, Köln och Bonn) samt sångfragment (ur handskrift funnen i Burg Ehrenstein, Westerwald).
Michail Kuzmin (1872–1936) var en av de mest framträdande ryskspråkiga författarna under tidigt 1900-tal. 1906 väckte han sensation och bestörtning med kortromanen Krylja (Vingar), som introducerade samkönad kärlek som tema i ryskspråkig litteratur. Kuzmins säregna gestalt, liv och diktning fick avgörande betydelse för bland andra Anna Achmatova, särskilt Poem utan hjälte. Sista åren av livet kunde han inte mer ge ut sina verk, som ändå nått nya läsare och rönt efterföljare, inte minst under postsovjetisk tid.
Alexandrinska sånger skapades ursprungligen just som sånger, ämnade att framföras till egen musik (Kuzmin var även tonsättare), men antog snart en självständig litterär form. Verket skrevs huvudsakligen under 1905, publicerades i sin helhet 1908 i debutdiktboken Seti (Nät) och gavs senare ut i separata utgåvor. Samlingen – obundet befryndad med Kavafis samtida poesi – är i den ryskspråkiga litteraturen ett ovanligt exempel på ett lyriskt verk som frångår konventioner och tyr sig till en friare verskonst.
Detta är den första översättningen av ett helt verk av Kuzmin till svenska.
Pamphilus XXVI sammanför tre längre dikter från tidigt 1920-tal respektive 2020-tal av två av världslitteraturens främsta poeter.
Osip Mandelstam föddes 1891 i Warszawa och dog troligen 1938 i ett fångläger utanför Vladivostok. Hans tre stora långdikter från 1923–24 – Den som hittat en hästsko, Griffelode, 1 januari 1924 – räknas till höjdpunkterna i den ryskspråkiga poesin. De översätts här för första gången till svenska på närmare ett halvsekel.
Tomas Venclova föddes 1937 i Klaipeda (Memel), Litauen, och var under många år bosatt och verksam i USA. De tre längre dikter som här för första gången översätts till svenska har tillkommit mot bakgrund av 24 februari 2022 och den vidare brytningstid som randats. Venclova har även själv översatt Mandelstams poesi till litauiska.
Poëtiskt given ävensättning, scenerier & efterljudsord Stefan Hammarén
Pamphilus XXV
56 s
ISBN 978-91-986438-8-6
(december 2021)
Två av verbalreligionens största fundamentalister, Stefan Hammarén – poët för litterär väckelse – och Hugo Ball – en av lyxlitteraturens främsta nyodlare – möts för första gången i ett världshistoriskt skeende förklätt till privatiserad publikation. En flerskivad uppgörelse med rummet och dess skräck, med ljud och känsligheter. Ett sprakande julabrev på språkens och aningarnas eggar, joddlande svärta, suktan och svärmeri. Verket effacerar innebördernas tyrannier, vållar nya bon i talets och diktandets skuggland. Aldrig har Ball varit mer DADA, om han än vore så Hammarén.
Stefan Hammarén – som i serien tidigare utkommit med Jordklotsmörkt, lakrits I-II (Pamphilus XVIII-XIX) – begår här sin andra offentliggjorda experimentella översättning, benämnd ävensättning, efter den mycket uppmärksammade Horla från 2004. Han har även försett utgåvan med ett utförligt efterljudsord samt illustrationer, scenerier i Boschs och Brueghels efterföljd, utförda på genuint brevpapper från hotell på Malta, i Malmö och Tomteland.
”Var har vi Hugo Ball? Hans mest efterlämnade rader, inte var de många och alla var de tomma, ett tömt tenuKnall-ylande ut i intetvarande ordljudlig djungel? De är många, dekadenterna inom litteraturen, som frenetiskt gör det omskakandet på plant fundament, kanské för att darrar själva på ribban. Ball gjorde nånting frenetiskt, men var han vild, var han skapande galen, vad var meningen med honom, är han ens rolig, blir det djup i någon mening, allvar eller lek, eller lika föga. Obegriplig på några få rader? Darrade en enda mormor som läste honom? Eller kom han så nära meningslös litteratur som den är besannad. Jag vet inte. Det är inte min sak. Jag försökte emellertid skruva upp volymen på honom, men vad blev resultatet. Hånar jag honom? Nej. Har jag översatt hans ljud? Kanské efter en tidsresa dit. Eller blev en hälsning ut i intet. Det blev vad det blev, en: ävensättning.”
Pamphilus 